Människornas likgiltighet?
Underprioriterad, överkörd?
Lovade jag inte mig själv att undvika det här?
Eller som Frida skev: Jag älskar dig nog, men du gör mig så himla arg.
Torsdag 12 Maj 2005:
But still...
Now I know. The priorities.
[...]
Egentligen är det inte att hänga upp sig på. Du handlar bara som vem som helst i din situation skulle gjort. Även jag. Jag vet att jag inte har någon anledning att oroa mig. Men jag gör det ändå. Jag vet att jag är självisk, men har jag inte rätt att uttrycka mina känslor? Så länge jag itne gör en scen av det så borde det väl vara OK?Jag vet hur det ligger till och jag repsekterar det.
But still... Vetskapen om hur det ligger till stillar inte smärtan.
Det är inte min dag idag. Det enda som verkligen har gått bra idag var bilkörningen. Resten slutade i katastrof redan innan det började. Jävla DXM, vad skulle det vara bra för? Jag vet inte.
It's like taking up smoking. It's good for a while, but then it just goes back to bad again.
Klockan är alldeles för mycket för att jag ska bry mig, och alldeles för lite för att jag ska göra något åt det.
Det spelar ingen roll. Mor är borta och jag kan ändå inte sova. Katterna dampar loss. Inget ovanligt. Maja är otrevlig och dryg. Inte heller något ovanligt.
Det är sällan jag har något viktigt att säga, det spelar ingen roll. Jag skriver inte för någon annan än mig själv.
Det är bara så det är. Alla andra sätter sig själva i första rummet. Alla utom jag. Det är sällan jag verkligen gör något som gynnar mig själv. Det har aldrig gett mig någonting. Aldrig någonsin. Det känns alltid så mycket bättre att göra något för någon annan.
Eftersom alla andra verkar göra så, Bör det ses som normalt då? Är jag onormal om jag inte gör så?
Allt är bara en enda lång väntan. En väntan på att det ska hända något som inte gör ont. En väntan på något mer? En mening? En strävan efter något?
Tills dess stannar vi där vi är. Jag och min likgiltighet för mig själv.
Lovade jag inte mig själv att undvika det här?
Eller som Frida skev: Jag älskar dig nog, men du gör mig så himla arg.
Torsdag 12 Maj 2005:
But still...
Now I know. The priorities.
[...]
Egentligen är det inte att hänga upp sig på. Du handlar bara som vem som helst i din situation skulle gjort. Även jag. Jag vet att jag inte har någon anledning att oroa mig. Men jag gör det ändå. Jag vet att jag är självisk, men har jag inte rätt att uttrycka mina känslor? Så länge jag itne gör en scen av det så borde det väl vara OK?Jag vet hur det ligger till och jag repsekterar det.
But still... Vetskapen om hur det ligger till stillar inte smärtan.
Det är inte min dag idag. Det enda som verkligen har gått bra idag var bilkörningen. Resten slutade i katastrof redan innan det började. Jävla DXM, vad skulle det vara bra för? Jag vet inte.
It's like taking up smoking. It's good for a while, but then it just goes back to bad again.
Klockan är alldeles för mycket för att jag ska bry mig, och alldeles för lite för att jag ska göra något åt det.
Det spelar ingen roll. Mor är borta och jag kan ändå inte sova. Katterna dampar loss. Inget ovanligt. Maja är otrevlig och dryg. Inte heller något ovanligt.
Det är sällan jag har något viktigt att säga, det spelar ingen roll. Jag skriver inte för någon annan än mig själv.
Det är bara så det är. Alla andra sätter sig själva i första rummet. Alla utom jag. Det är sällan jag verkligen gör något som gynnar mig själv. Det har aldrig gett mig någonting. Aldrig någonsin. Det känns alltid så mycket bättre att göra något för någon annan.
Eftersom alla andra verkar göra så, Bör det ses som normalt då? Är jag onormal om jag inte gör så?
Allt är bara en enda lång väntan. En väntan på att det ska hända något som inte gör ont. En väntan på något mer? En mening? En strävan efter något?
Tills dess stannar vi där vi är. Jag och min likgiltighet för mig själv.
Kommentarer
Trackback
