Tin.

Jag har sagt det förut. Det hade inte gjort något om jag vart så blåslagen att jag inte kunde tala eller om varenda ben i kroppen var brutet... det gjorde mig inget om jag så dog på kuppen.
Det som verkligen känns är den verbala misshandeln. Likgiltigheten, överlägsenheten och den psykista terrorn.

---

Jag jobbar hårt för för mina betyg i bild, okej? Riktigt jävla hårt. Nu har jag hittat något bra att göra, någonting som både jag och andra kommer att vara stolta över. Men inte du... " - Man bara kladdar något skit och så får man VG+."
Det är som om allt jag rör vid blir till skit, en grå massa och en sorlig samling skräp.

---

Visst. Det är parodi. " - Man skrattar åt det ändå... Det är ju så dom är!"   Är du fördomsfull eller bara ignorant?
Vad vet du om att stå i centrum för allas uppmärksamhet utan att synas? Vad vet du om panikångest? Vad vet du om paranoia? Om självkänsla? Om deppresivitet? Om skillnaden mellan smärta och smärta?
Vad vet du om att skapa fysiskt smärta för att blöda ut den mentala?

_{Vad vet du egentligen?}

You don't want to hurt me, but see how deep the bullet lies.
Unaware I'm tearing you asunder, there is thunder in our hearts, baby.

Is there so much hate for the ones we love?
Tell me, we both matter, don't we?
You, be running up that hill, you and me, be running up that hill.
You and me won't be unhappy.


Jag har ingenting att säga. Jag har bara en känsla. Hur sätter man ord på en känsla?
Allting känns så fel.. och jag, vad är jag? Ett dåligt kämt i någon annans favorit-såpa.
Det gör ingenting. Jag bryr mig ju inte, egentligen. Varför skulle jag, när ingen annan gör det?

Jag skrev en halv novell och brände den. Det blev för mycket. Jag kan inte skriva om sådana saker.
Träningsvärk i hela kroppen. Det är bra. Det för mina tankar bort från värken i själen.
Det har gått så långt på så kort tid och jag tror inte att det blir någon lätt väg tillbaka.
Vem ska rädda mig nu?

Det var länge sedan jag såg en film som fick mig att tänka efter.
Kanske inte så mycket gällande det sexuella som relationerna. Det finns så mycket att ta för givet och så mycket man gör undermedetet. Det finns så mycket som händer som ingen annan ser.
Det måste ligga något i det att förhållanden är vackrare på utsidan.

Jag har aldrig haft så mycket ånget inför en julafton och ett nytt år som jag har i år. Allt känns så krystat och värdelöst. Hela staden löper amok i ett försök att uppnå något perfekt. Vad det är de försöker nå, det vet ingen. Men alla vet att det är så det ska vara.

Jag har uttalat en tydlig och klar önskar i år. Inga julklappar. Jag ska själv inte köpa en enda. Tror du en jävel lyssnar?
Inte då. Så kan du inte göra. Jaha, jaså. Vad ska farmor/mormor säga? Sluta larva dig nu!

Mamma har åkt iväg med en masa "ärenden". Jag tackade Gud, plockade ut de hysteriska julskivorna och satte på Ebba Grön i stället.
En mindre räddning i en hop av ångest.

Nåväl, snart är det över. Onsdag 27/12 kunde inte vara mer välkommen i detta ögonblick.

Den där pojken jag aldrig kände som gick på gator jag aldrig såg,
och tänkte tankar jag aldrig tänkte under ett tunt och flygigt hår.
Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål.
I en tid då inget hände, i en stad som alltid sov.

Jävla huvudvärk. Jävla Millis. Jävla NT-vecka.

Ni är så jävla lurade allihopa. Och Du mest av alla.

Livet är för kort för sådant. Livet är alldeles för kort för onödiga konflikter och envis långsinthet. Livet är för kort för att vara bitter över småsaker. Livet är för kort för att tänka på framtiden. Tänk på nuet istället.
För vad spelar det för roll att ditt fönster gick sönder? Vad spelar det för roll att du tror att det är jag? Vad spelar det för roll att det är kallt ute? Vad spelar det för roll att ingen här inne tänker själva?
Vem bryr sig egentligen? Inte jag, inte du, inte någon.

Jag önskar att jag kunde göra något för Jajja. Det är den förbannade maktlösheten som är värst. Jag är verkligen inte någon pärla på svåra situationer. Jag kan inte göra mer än försöka. Du ska vet att jag tänker på dig.

Jag orkar inte jaga någon. Vill du något får du komma till mig. Jag orkar inte bry mig längre. Det är bara så synd. Kanske är vi alldeles för djupt inrotade i ett mönster för att verkligen känns efter. Ibland stannar jag upp oh försöker. Så är det kvar. Än så länge är det kvar. Hur känner du dig?

Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns

They're selling razor blades and mirrors in the street.
I pray that when I'm coming down you'll be asleep.


Tuesday, bloody Tuesday.
En värdelös dag. Allting är skit. Värdret suger. Det är så mycket hål i mina skor att mina fötter var helt leriga när jag kom hem.
Jag har Matteprov i morgon. Det kommer gå dåligt. Jag vet redan att jag inte har en chans att få G. So why bother? Men man måste alltid hålla kvar hoppet.
Högmod går för fall. Jag önskar att jag kunde ändra på förra höstens slopade möjligheter. Jag kommer att få betala för det i hela mitt liv. Högmod blir till missmod.
Plugga Matte idag. Vara på genrep och plugga DaKom i morgon. Hålla i ljus på  förseställningen och plugga Histora på Torsdag. Frida på Fredag. Bil i Sundbyberg och Casino Royal på lördag. Bombning på Söndag.
Sedan upprepar sig allt.


So unimpressed but so in awe. Such a saint but such a whore
So self aware so full of shit. So indecisive so adamant.
Everyday I sit by that phone. And all I wanted was you love.

Turn around and face your faith, and etenity of this before you lies.


Nu har jag försökt. Jag kan inte göra så mycket mer. Hon vill inte prata med mi, alltså är det upp till henne nu.
Hon kan tro vad hon vill. Det är precis det hon gör. Utan att ta reson och försöka tänka efter, utan att lyssna på vad jag har att säga, håller hon stenhårt fast vid det hon tror sig veta.

Jag gissar på att det är en slgs försvarsmekanism för att slippa ta ansvar för sina egna handlingar.
Att det faktiskt ärhon som ligger i underläga i den här kampen.

Oavsett vad så har hon dragit det kortaste strået.

Underprioriterad, överkörd?

Lovade jag inte mig själv att undvika det här?

Eller som Frida skev: Jag älskar dig nog, men du gör mig så himla arg.

---

Torsdag 12 Maj 2005:

But still...
Now I know. The priorities.

[...]

Egentligen är det inte att hänga upp sig på. Du handlar bara som vem som helst i din situation skulle gjort. Även jag. Jag vet att jag inte har någon anledning att oroa mig. Men jag gör det ändå. Jag vet att jag är självisk, men har jag inte rätt att uttrycka mina känslor? Så länge jag itne gör en scen av det så borde det väl vara OK?Jag vet hur det ligger till och jag repsekterar det.

But still... Vetskapen om hur det ligger till stillar inte smärtan.

---

Det är inte min dag idag. Det enda som verkligen har gått bra idag var bilkörningen. Resten slutade i katastrof redan innan det började. Jävla DXM, vad skulle det vara bra för? Jag vet inte.

It's like taking up smoking. It's good for a while, but then it just goes back to bad again.

Klockan är alldeles för mycket för att jag ska bry mig, och alldeles för lite för att jag ska göra något åt det.
Det spelar ingen roll. Mor är borta och jag kan ändå inte sova. Katterna dampar loss. Inget ovanligt. Maja är otrevlig och dryg. Inte heller något ovanligt.

Det är sällan jag har något viktigt att säga, det spelar ingen roll. Jag skriver inte för någon annan än mig själv.

---

Det är bara så det är. Alla andra sätter sig själva i första rummet. Alla utom jag. Det är sällan jag verkligen gör något som gynnar mig själv. Det har aldrig gett mig någonting. Aldrig någonsin. Det känns alltid så mycket bättre att göra något för någon annan.
_{Eftersom alla andra verkar göra så, Bör det ses som normalt då? Är jag onormal om jag inte gör så?}

Allt är bara en enda lång väntan. En väntan på att det ska hända något som inte gör ont. En väntan på något mer? En mening? En strävan efter något?

Tills dess stannar vi där vi är. Jag och min likgiltighet för mig själv.

Jo, idag känns det faktiskt lite så.

Nåväl, lite har jag uträttat idag i alla fall. Har nästan förstått sambandet mellan binärt, hex och decimal. Har nästan förstått subnet-skiten. Har beställt T-brallor. Har ätit lunch.

För övrigt är allt skit. Missar fotot för att jag inte har några T-brallor. Kan inte komma i vilket fall som helst för de förbannade äggen som jag måste sälja för att ha råd med ovannämnda T-brallor.
Besides, I'm not really HotStuff-material anyways.

Axel säger att vi "Nordic-peeps" är de mest demprimerade i hela Europa. Det kan ligga något i det. Men inte fan hjälper det mig nu.
Jävla skitdemokrati!

---

Det är det där igen. Vad jag än kan göra så kan någon annan göra det bättre.
Jag är verkligen inte bra på någonting.
Jag kan inte ens komma i tid till lektioner, om jag ens kommer till skolan.

Vad ska jag göra då? Sluta andas och skära halsen av mig? Ibland känns det verkligen som om det vore den enda utvägen.
Taskig inställning att leva med. Det spelar ingen roll. Jag lever ändå inte för nuet. Jag lever för framtiden.
Studenten är nära, men aldrig tillräckligt nära.

... och sen då? Bara nästa stora äventyr?
Jag tvivlar på det, men man kan ju alltid hoppas.

"Riv inte på det där, du får så fula ärr."

Varför är ärren så fula då?
Jag tycker inte att mina ärr är fula. De förmedlar något, varenda litet ett. En plats, en känsla, ett sinnelag eller ett misstag. De är egentligen ganska vackra.
Även solen har sina fläckar, säger de ju. Varför då denna strävan att undvika våra egna fläckar? Täcka dem med smink? Låt bli dem så de läker och lämnar så litet märke som möjligt.
Nej, egentligen är mina ärr ganska vackra.

Är det bara det som syns man måste oroa sig för? Hur är det med ärr som aldrig riktigt läker? Ärr som så många bär på men som ingen annan ser med blotta ögat?
Det är att undvika de osynliga ärren som är det egentligen är värt att sträva efter. De är så mycket större, så mycket fulare och så många fler. Kanske vqar det på grund av de osynliga ärren som vi skapade de synliga?
Jag vet inte.

En del smärtor är lättare att bära än andra. En del skador lämnar större ärr en andra. En del ärr syns bättre än andra.
Men det är de som inte syns som har orsakat mest smärta. Tänk på det.

Nehejdu... Dra åt helvete då.

Människornas likgiltighet. Den suger sig in och tar en egen plats i mitt huvud. Jag blir som de. Slö, slapp och likgiltig. Är det något riktigt att sträva efter? Nej, tänkte väl det.

De övrigas icke befintliga intresse. Vad gör man åt det? Hur långt måste jag gå för att väcka det? Jävla bönder. Fattar de inte vad de tvingar mig att göra?

Körde pappa till Psyket och tillbaka tidigare i kväll. Förstår honom. Det är väl dit jag ska så småningom.
Med lite tur så...

.. och om någon undrar så suger allt ganska hårt i dag. Men det ver väl inget nytt?

Yeah, I'd like that.
Synd att det inte gick att lösa den här gången. Nästa gång kanske?


För övrigt suger allt riktigt hårt idag.
.. I must be emo.


Har du en stegräknare från McDonalds? LOL!

Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig.
Men du jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.

Fittig jävla huvudvärk. En släng av feber. Sjukt jävla trött. Snorig. Alla kläder i tvätten. Kaffet är slut. Katterna väsnas.
Åh vilken underbar dag...!


Är det är det bästa jag kan åstadkomma? Nej då kan det lika gärna vara.

Jag har ju slutat bry mig...

Lookin' for some happiness but there is so a loneliness to find.

Om sanningen ska fram så har jag mycket roligre med pojkar än med flickor.

Änyways... Fan vad gott jag sov på Säfflebussen hem. Bloody awesome...

Påni!