Tin.

Jag läste en del gammalt. Det får mig att tänka efter.
Är det mörkt och djupt, eller bara pretentiöst och löjlig?

Som det här. Jag får leta efter orden när jag vill att de ska komma av sig själva.

Hur vet man egentligen?
Det gör man inte. De tar tid. Å andra sidan är tiden allt vi har. Det är bara att blunda och åka med. Det svåra är att veta om man vågar, eller att våga veta att det inte är värt det. Man funderar, man grubblar sig gråhårig oich den enda slutsatsen man kan dra är att man inte kommer fram till någonting.

.. och så börjar det om igen.

En liten fågel sjöng sin sång, när den satt på min balkong.
Som en hälsning från en vän, som man känt för länge sen.
Kanske sa den "du är fri, och så lycklig man kan bli."
Kanske "allt är som det ska, och att du aldrig mått så bra."

De säger det.
När man inte har någonting kvar att förlora gör man vad som helst för att hålla sig vid liv.

Jag vill inte vara med längre. Jag vill ingenting. Jag vill bara bli lämnad ifred.
Men det funkar inte så. Det är inte upp till mig.

"Vadå lila servetter? De ska vara gula och blå.. För att det ska vara så!"

Det är ju din dag. Varför då? Vi gör ju allt det här för din skull. Varför då? Jamen det är en mysig trdition och jag vill ha det så. Då gör ni det ju för er och inte för mig. Kan vi inte bara göra som man brukar? Skulle det inte vara för mig? Visst visst. Gör som ni vill. Fint. Fint.

Då har jag väl en hel del kvar att förlora.