Show me how to lie.
No one even knew, It was really only you.
I don't mind it.
It's like one of those bad dreams when you can't wake up.
It looks like you've given up. You've had enough.
But I want more, I won't stop.
Because I just know you'll come around.
Right?
Starts with an earthquake.
Det skulle ju inte bli såhär!
Jag måste ta mig samman innan känslorna tar över. Varför gör jag så mot mig själv? Det gick så fort allting. Plötsligt kan jag inte sluta tänka på dig längre. Du bara är där.
Jag vill ju inte släppa dig, inte nu när du väl fått grepp om mig, men jag måste veta om jag bara inbillar mig eller om det finns någonting riktigt. Du säger en sak, men ditt framförande säger något annat.
Det är så typiskt mig, jag ska alltidförstöra allt och ha ångest över petitesser.
Memo to myself:
Du är så jävla sorglig, Linnéa.
Likförbannat upprepar sig allting.
Jag måste lära mig att tänka förnuftigt. Jag har inte råd. Jag har verkligen inte råd... men att höra det från dig när jag gör allt för att hålla mig kvar är ingenting jag kan ta till mig.
Så jag gråter. Det är så patetiskt.
.. och löjligt. Väx upp för fan!
Så! Där har du ännu ett patetiskt försök att vinna sympati och ännu ett bevis på min exhibitionism.
Sov gott!
Jag saknar dig!
Let go.
Here we go again.
... och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag kan göra.
Perspektiv. Lägg dig på golvet eller ställ dig på ett bord. Det sätter perspektiv på tillvaron. Varför? Jag vet inte.
Det finns ingen praktisk tillämpning.
Man tror att se saker från ett annat håll ger en ett nytt förhållningssätt till dem, men det är fel. Vad ska jag göra med den nya informationen?
Det blir ingenting. Jag får bara dåligt samvete för de saker hos mig själv jag inte kan rå på.
Are we seeking life,
are we makers of pain?
Daes Dae'mar.
Fast egentligen lever jag inte alls.
Det är bara på låtsas allting.
Jag menar, varför ska jag bry mig när ingen annan gör det?
Vi smider våra ränker, ii hugger varandra i ryggen och ingår våra förbund. Vi struntar i vilka som dras med i fallet så långe vi har någon att stå på.
... och alltid med ett leende på läpparna. Jag vill bara stänga in mig själv och låta blodet koka.
Det är en sån där natt igen. Det är länge sedan sist nu men jag är inte förvånad. Det har varit en påfrestande dag. Jag har haft mycket att tänka på, många beslut att fatta, många spel att spela.
Det är verkligen ett spel alltihop och det är så få som känner efter, som öppnar sina ögon.
Är människan så upptagen av att hålla sig vil liv att hon glömmer att leva?
Nej du, min vän, tilbaka in i ditt hörn. Du ska inte tro att du är någon. Världen har ingen plats för någon som dig. Vad tänkte du på egentligen?
De börjar bli uppstudsiga, de där bönderna!
Vet din plats och håll dig till den. Med lite tur kommer ingen till skada.
Another all-nighter.
Mmmm... Silvertejp!
Så, ännu en natt med mitt favoritprogram, TV-shop. Så mycket användbara saker! Herregud! Tänk om man hade så mycket pengar, liX.
Jösses flickor, jag borde skaffa mig något riktigt att pyssla med.
Ingen cola, inget kött.
Nu är det nästan morgon, mitt huvud tippar på åtta på kvällen, men klockan säger något annat. Det här är verkligen inte bra för mitt psyke, hur som helst var det inte ett val.
Maja springer runt och göra konstiga ljud i kör med alla katter, mamma försvann till jobbet i morse och här sitter jag och lyssnar på musik under gengren "Irish Drinking Songs".
Jag är din flickvän nu.
Student-home avec Vio vore would be sexy. I guess I can be possible with a bit of hard work but one can never know. It would be so goddamn hot.
Ääänyways, we'll se about that.
Jävla bönder. Fan också.
Hate is a stong word but I really, really, really don't like you.
There's only so much I can take.
No, not really.
Something I said?
Perhaps, or maybe even somrthing you didn't say. Not really sure.
I knew it from the start, and I accepted it then. I tried to get involved only to find out I wasn't welcome. Money, work, videogames, family, workout and me.
I didn't seem to get any sleep. Mom woke up. Went to work. Cats made noise. Nothing happened.
It starts over again. Feeling disappreciated. Feeling bad about feeling disappreciated. Getting angry about feeling bad. Dont sleep at night. Miss school. Building up more anger. Stop eating. Letting it out. Going back to normal. And it starts again.
Is it all me? Am I so far gone I can't even put my finger on the problem?
I've tried everything. Writing it of. Stop caring. Taking it out on someone else. Cryng. Overeating. Undereating. Smoking. Drinking. But nothing seems to help. I just build up more anxiety over my poor being and low self asteem.
And they say I eat wrong, and lack a proper go. They don't know Jack shit if you'd ask me. On the other hand, I don't tell them Jack shit either.
Music of the mood: Less than Jake - The science of selling yourself short.
Because that is all there is left of me. A sellout.
Svunna tider.
Love and affection.
I try my best. Still, it is never enough.
När slutade vi bry oss?
Kommer det aldrig igen? Är vi dömda att klara oss på egen hand?
Hur vet man att en era slutar och nästa tar vid?
Låt mig slippa veta hur jag skulle klara mig utan dig.
Det är farligt det här med ickesömnen. Jag tänker alltid för djupt och för svart.
