..
Nu startar vi om på nytt. :D
http://tinnea.blogg.se/
-.-'
Tel'aran'rhiod. Igen.
I miss you too.
Force of nature.
Att skapa en gemesam fiende för att styrka samhörigheten i gruppen.
Jag ser det överallt, dessa omedvetna handlingar som manipulerar omgivningen att välja sida.
Igår använde jag mig av det själv. När jag väl kom på vad jag gjort, och vilka krafter som drivit mig, var det redan för sent.
Det är idiotsäkert! Hjärntvätt åt två håll med katastrofala konsekvenser...
"He lives in his own heaven..."
Thailand.
.. men jag oroar mig. Hela tiden. För att något ska hända. Att något ska gå sönder, elelr att någon ska bli sjuk.
För jag vill att de ska ha semester, och slippa oroa sig. Om något händer kommer de aldrig mer kunna göra det...
Det är upp till mig nu.
These words...
Just den filmen är ett så fantastiskt exempel på vad så många i min omgivning, och däribland jag själv, missat. Tillsammans gör bilderna, musiken, texten och till och med sångerskans röst att jag, trots att den gör mig svagt illamående, inte slutar fascineras över känslorna den plockar fram.
Jag får gåshud.
När vinet glöder i de fyllda glasen
och vi börjar bli i gasen
då lossnar tungans band.
Vi som gått omkring vart så blyga
vi slutar upp att smyga
modet kommer efter hand.
Hej, tjo och klackarna i taket
nu visar vi helt naket
hur modiga vi är.
Inga ord kan bli för stora,
vad har jag att förlora?
Så är det med det!
Senare när berusningen har lagt sig
och det som jag har sagt dig
verkar ganska meningslöst.
Då undrar jag över hur du ser mig
man får se upp hur man beter sig
och då skrattar jag nervöst.
Mitt hjärta har en frusen inneboende
med pajat självförtroende
som inte mår så bra.
Hon plockar fram allting jag gömmer
minns allting jag glömmer.
Hon säger att hon är jag
Stolthet går före undergång och högmod går före fall.
Hedern och plikten. Plikt och heder.
Fåfänga tankegångar och löjliga vanföreställningar.
Vad heter hon?
Det spelar ingen roll. Jag har ju slutat bry mig.
Det är bara det att det är så mycket lättare att hata någon som har ett namn.
Det är som Andreas sa. "Okej, det fungerade inte, men då har du iallafall försökt med den möjligheten. Nästa gång får du prova något annat." A new approach. Ett nytt synsätt.
Jag ska tänka på det nästa gång.
Violation of my imagination.
Jag tycker inte om måndagar.
I said I'm losing my mind
Yeah I got bit all the time
And I'm better off dead
'Cause it was all in my head
The best way to go?
Hoppa framför tåget kanske? Nej, jag skulle nog satsa på piller och alkohol.
För övrigt?
Mycket väsen för ingenting. Mycket skrik för lite ull.
Doesn't really matter. Utan dig är jag ingenting. Med dig är jag hälften av någonting.
Tel'aran'rhiod.
Sa souvraya niende misain ye.
Så. Det hände igen.
It ended. Jag skrek och du bara log.
Försöker mitt röriga undermedvetna säga mig något?
Är jag inne i det sista skedet nu? Does it start with happiness and end with misery?
" ... när vart hjärslag pumpar som ett knytnävsslag... "
Jag behöver hjälp.
Silence.
Come on. Screem at me. Laugh at me. Hit me. Or at least look at me... Please, just do something.
Because I don't know for how much long I can take the nothing.
Vem ska jag prata med? Jag kan ju knappt röra på tungan...
I'm so over-dosed on apathy and burnt out on sympathy.
Fan.
Det spelar ingen roll längre. Allt jag rör vid går sönder.
Less than Jake - The sciense och selling yourself short.
Konstig...
Jag gick ut i badrummet, kräktes hur mycket kaffe som helst.
Sen kändes det bra igen. Vad är det för fel på mig?
Another day.
Varför säger du sådana saker till mig?
Är det en reaktion du är ute efter, eller vill du bara såra mig?
Å andra sidan är det ganska skönt att veta att det finns saker som väcker starka känslor hos dig. Personligen är jag helt likgiltig inför den situationen, men att höra dig reagera negativt på något är jävligt skönt. Att det faktiskt finns saker som betyder något för dig.
Eller är det bara pengar det handlar om igen?
Another day in this ordinary useless school.
Jag har rara vänner, så är det bara. Även om en vägrar att erkänna min existans. Den senare nämnda ska jag kämpa för. Hör du det Camilla. Jag ger inte upp så lätt jag inte. Bara för att man låtsas att saker inte finns betyder inte det att de inte existerar.
DaKom. Värdelösa kurs. Jag lyckades haxxa tillbaka min IP i alla fall. Hej internet.
HiA prov. Vill nte! Kyrkan. Orka er! Greys Anatomy. Äntligen goddamnit! Byxorna. Oh yeah!
Släpp mig fri, jävla skitdemokrati.
Var hittar jag motivationen? Var hittar jag självdiceplinen?
Inget kött, ingen cola. Det började ju inte sådär jättebra men jag ska verkligen ge det ett försök. Säger jag nu, det blir värre med skolans grönsaksbiffar och proteinunderskottet.
Friskis. Vi får väl se hur det går med det också. Jag vill ju, men när det väl komemr till att pallra sig dit är den en annan sak.
Jävla skitdemokrati.
Allt jag vet är att jag knappt tål att se mig själv i spegeln utan att få kälningar längre.
... och om inte jag klarar det, hur ska jag begära av andra att inte se samma sak?
Mycket sitter i huvudet har jag hört och det kan ligga mycket i det. It's all in the head. In my head.
Var hittar jag kraften att förändra mina tankegångar?
Hur ska jag förmå mig att resa mig från soffan och faktiskt få något riktigt gjort?
För varje sak jag gör bra kommer två andra som går fel, och Det kan Du få tolka som Du vill.
Jävla skitdemokrati.
Antiklimax.
Jag skiter i dem och jag skiter i er...
Jag kan inte göra något åt det, det är det som smärtar värst. Hjälplösheten.
Varje gång jag gör något bra är det två andra saker som går fel.
De säger att anfall är bästa försvar, men hur länge orkar man gå runt i ständigt anfallsläge?
Jag missade mötet hos skolsyster. Jag gömde bort det helt enkelt. Jag får väl släpa mig dit i morgon och försöka fixa i ordning det på något sätt.
Det vore bra, fast å andra sidan kommer något annat att gå åt helvete i stället...
Old times.
I tried to reach for you, but you have closed your mind.
Whatever happened to our love?
I wish I understood.
It used to be so nice, it used to be so good...
9 Jan 2006 06:25
Läste det igen, alldeles nyss.
Någon sorts vankelmod blandat med ånger sprids i kroppen på mig.
Å ena sidan känslorna, å andra sidan handlingarna. Hur vet man? Hur vet man att det man tror sig veta är rätt?
Perspektiv?
Ja, jag antar det.
Perspektiv är bra.
Himlen är oskyldigt blå.
Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.
Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig?
Himlen är oskyldigt blå, djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör, det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in i en vrå, är himlen så oskyldigt blå.
Tel'aran'rhiod.
Den här gången var det du, och han. Hon var också med, men försvann lika snabbt som hon kom in.
Ni skulle döda mig. Hade jag inte vaknat hade ni slagit ihjäl mig.
Det hela utspelade sig i edsbergs centrum, innan ombyggnaden hade startat, fast i ett edsbergs centrum långt hemifrån. Det är svårt att förklara, men i den här drömmen låg inte edbergs centrum där det brukar ligga.
Du, och han, hade något som hon och jag behövde för att ta oss hem.
Jag mötte henne bakom fontänen, hon hade fått tag på det du och han inte ville lämna ifrån er. Hon hade ett knappt försprång. Jag tog över och sprang för mitt liv. Jag kom så långt som till tandläkaren. Där det fanns en trappa innan ombyggnaden. Vid toppen av trappan kom du och han ikapp mig.
Det var då det började. Revbenen, magen, ansiktet, huvudet. Du bara såg på. Det var han som fick ta på sig huvuduppgiften.
Jag minns att jag aldrig förut varit så rädd, trots att jag inte kände någon smärta.
Sedan blev det svart, och jag vaknade...
Kanske har jag bara läst för mycket Wheel of Time, kanske har mitt osäkra psyke kommit ikapp mig, eller också finns det ett Tel'aran'rhiod på riktigt.
Jag vaknade i morse med en otäck huvudvärk, nedgråtna kinder och bara skakade.
Tillfällighet, kanske, men hur ska jag förklara värken i revbenen?
What the fuck is wrong with me?
In my head.
And where does that leave me now?
Alone under the nightsky whitout really knowing what I feel?
Kärleken har alltid vilkor... och det har jag fått lära mig den hårda vägen.
Det kanske har att göra med det där att "tänka förnuftigt" som jag aldrig riktigt lärt mig behärska?
Jag tror att det är kopplat till självförtroende.
Med tillräckligt självförtroende vet man var man har varandra. Tror jag i alla fall, jag är inte riktigt insatt i frågan.
Men om det bara kommer från ett håll? Om det ens gör det?
Vem vet, jag kanske vänder ut och in på mig själv för ingenting. Å andra sidan kan man aldrig veta så noga. Jag är ju den som verkar bry mig, trots mina desperata försök att låta bli, så jag får ju oroa mig dubbelt upp när du visar dig vara likgiltig.
Såvida det inte handlar om yta förstås, då är du den enda som bryr dig.
