Tin.

Alla som älskar dig får lära sig att vänta. Så jag väntar.

Ni kan titta på mig, visst, men ni ser mig inte.
Hur kommer det sig att jag måste ta ett steg tillbaka och falla in i ledet på er begäran men att ni inte behöver göra detsamma för mig?

Men, jag har ju slutat bry mig. Ni kan inte röra mig längre, och jag vill inte röra er.
Vad händer sen? När alla band är klippta står jag ensam i min sörja av ingenting och undrar hur det kunde gå så fel.
Är det verkligen vad jag vill? Egentligen? Jo jag tackar jag.

Du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt.
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick, att det känns.
... och snart finns det inga tårar kvar.

Hur tar jag mig vidare härifrån? Den ständiga frågan. Aldrig något nu. Alltid nästa steg. Hur tar jag mig igenom helgen? Hur gör jag för att känna efter så lite som möjligt? Då slipper jag mig själv just nu. I natt. I morgon. Nästa vecka. Snart. Inte nu.

Det är svårt att inte bry sig. Särskilt när det krävs så lite för att göra så stor skada.