Tin.

Sådär, ja. Lite mer än en vecka senare.
Tillbaka på Brommaplan, men fortfarande lite ringrostig. Har en hel radda stängingar i början av oktober. Moberg gav mig en checklista att plugga in. Eller ja, så mycket man nu kan lära sig, ska försöka ha med den och se till att allt blir gjort i rätt ordning. Fick bakläxa på min förra stängning.

80%-anställd med 96,40 i timmen. Inte så illa ändå. Tänk, att så fort man fyllt tjugo får man femton kroner mer i timmen.
Många av de gamla har slutat eller börjat på Alvik i stället. Men många finns också kvar, några har stigit i graderna, andra är precis där jag lämnade dem. En hel del nya, alla glad och trevliga.

Försov mig igår. Kom nästan en timme för sent. Skämdes ihjäl. Mamma ställde upp och körde. Annars hade det blivit två timmar för sent. Skäms fortfarande. Hade ju lovat mig själv att skärpa till mig och inte låta något sådant hända. Men det hände ändå.
Var hemma hos Marcus på fredagkvällen, det var mysigt, men på tok för sent. Dumt nog. Alla på jobbet utgick från att jag hade festat vilt och att det var därför jag var så sen. Shit pommes, bokstavligen. ^^,

Hur som helst. Nog för att jag har ont överfreakingallt, men på det stora hela känns det väldigt bra att vara tillbaka. Känns verkligen som att jag har vart saknad, kanske inte av alla, men av några. Känns bra att vara tillbaka på en arbetsplats där jag vet vad jag står, och där jag känner mig trygg. Hade vart en miljon gånger värre att behöva börja om på nytt, så vad är väl lite ont i fötterna mot en hel arbetarstabs gamla goda gemenskap och glädje?
Puss på er.